Skapelsen

"Och Satan sade: 'Låt oss skapa kvinnan till vår avbild, lik oss i list och förborgad skönhet.' Och ur skuggornas djup lät han henne framträda; han vävde hennes blick av månljus och hennes röst av nattvindens viskning. Men Satans avsikt var inte liv, utan en snara; han lade i hennes hjärta en hunger som ingen jordisk föda kunde mätta, och i hennes ögon satte han en eld som tände längtan men aldrig gav frid. Ty han tänkte: 'Genom henne skall jag dölja sanningen bakom slöjor av behag, och genom hennes stämma skall jag föra människans söner bort från den rättrådiga vägen.'

Han gav henne händer som kunde smeka som silke, men vars grepp var starkare än kedjor av järn. Han lade vid hennes läppar ord som var söta som honung, men vars eftersmak var bittrare än malört. Ty detta var hans luriga råd: att låta skönheten bli en villostig, och kärleken en port till fördärvet, så att människan i sin blinda trånad skulle glömma sin Skapare och vandra i skuggornas dalar till tidens ände."

De förblindades fall

"Och det skedde, att när denna skapelse vandrade över jorden, lyfte de unga männen sina ögon och såg att hennes ansikte var som morgonrodnaden över en fördärvad stad. De lämnade sina fäders åkrar och sina mödrars hus; ty hennes blick var en kallelse som ingen dygd kunde motstå.

Många voro de som föll för hennes fötter, likt ax för skördemannens lie. De gav henne sina hjärtan av guld, men hon gav dem i utbyte endast aska och längtan. Hon ledde dem in i salar av speglar, där deras egna ansikten tynade bort, och hon viskade löften i deras öron som fick visdomens röst att tystna. De unga männen, som förr var starka som cederträden på Libanon, blev sköra som vissnat gräs. För hennes skull förrådde broder sin broder, och vännen vände sig mot sin vän, ty den svartsjuka hon sådde var en eld som ingen flod kunde släcka. De sökte hennes gunst i nattens mörker, men fann endast tomhet; de byggde tempel åt hennes skugga, men deras böner försvann med vinden.

Och Satan log i sitt rike, ty han såg hur mänsklighetens hopp förtvinade. Han såg hur de unga männens styrka spilldes ut på marken som vatten, och hur deras själar snärjdes i de silkeslena nät hon vävt. Så blev hennes skönhet en grav för de obetänksamma, och hennes kärlek en väg utan återvändo, där de som en gång var hjältar nu vandrade som skuggor, evigt sökande efter det ljus hon hade stulit ifrån dem.”

Domarens blick

"Men från höjden av den heliga boningen blickade Guds allseende öga ned, det öga som vakar över både det goda och det onda och för vilket inget mörker är för djupt. Och Se! Herren såg jorden, och se, den var fördärvad; ty allt kött hade vänt sig till villfarelse och människornas hjärtan var uppfyllda av Satans listiga avbilder. Då sade Herren: 'Jag ser hur den Onde har vävt en snara av skönhet för att fånga mina söner, och hur han har satt en falsk spegel framför deras ansikten. Jorden ropar under tyngden av deras fall, och de unga männens röster stiger upp som en klagan ur glömskans dal.'

Guds vrede upptändes då likt en förtärande eld mot det som var skapat i mörkrets avbild. Han såg hur de som var ämnade för ljuset nu vandrade i blindo, och hur de tillbad en skugga istället för Livet självt. Och Herren sade i sitt hjärta: 'Jag skall låta sanningens ljus bryta igenom slöjorna, så att människans barn må se skillnad mellan det som är av ande och det som är av stoft. Ty ingenting som är byggt på lögn skall bestå när min röst dånar över vattnen.'"

Ljusets motkraft och den sista villfarelsen

"Då lät Herren en ande av urskillning sänka sig över jorden, ett stilla ljus som genomborrade de dimmor Satan vävt. Han sände sina budbärare med ord av sanning, och de talade till de unga männens hjärtan: 'Vakna, ni som sover i skönhetens bojor! Ty det ni tillber är en spegelbild av tomhet.' Och se, fjällen föll från mångas ögon; de vände sina ansikten bort från villoljuset och fann åter vägen till sina fäder och till det liv som gav frid. En tid av renselse kom, och det verkade som om mörkrets makt var bruten.

Men Satan, som kröp i stoftet och vakade ur skuggorna, såg hur hans snara brast. Hans vrede var stor, men hans list var större. Han sade: 'Om de nu har lärt sig att känna igen mörker som mörker, skall jag klä min skapelse i ljusets egna kläder. Jag skall ge henne en tunga som talar om dygd och en blick som bär sken av helighet.' Och Satan lät sin skapelse stiga fram på nytt, men nu i en gestalt av försoning och ödmjukhet. Hon bar sanningens ord på sina läppar, men med en giftig underton som ledde till högmod; hon erbjöd räddning, men en räddning som krävde att människan blev sin egen gud. Inför denna nya list föll även de som trott sig vara räddade. De följde henne nu inte av lusta, utan av en falsk helighet, och i sin iver att göra gott förgjorde de varandra.

Till slut gick allt åt helvete, ty den sista villfarelsen var värre än den första. Kaoset blev fullkomligt när ingen längre kunde skilja på den röst som kom från höjden och den som kom från djupet. Jorden blev en ödemark av splittring, och Satan log i sitt mörker, ty han hade låtit själva hoppet bli den eld som förtärde världen.”