Giftas III

Skuldfällan

Morgonsolen stack som nålar genom de otvättade fönsterrutorna i den trånga våningen i Sollentuna, där dammet dansade över högar av obetalda räkningar och tomma medicinflaskor. Siri låg utsträckt på schäslongen, en vrakspillra av fornstora drömmar. Hon var klädd i en nattrock av sargad siden som en gång var ämnad att glimra på Dramatens scen, men som nu spände betänkligt över en kropp som svällt av lättja och chokladpraliner. Hon suckade, ett djupt, teatraliskt ljud som bar på all världens orättvisa.

-August, flämtade hon och tryckte en fuktig hand mot pannan. Min migrän... det är som om en järnring dras åt kring mitt kranium. Det var den där sista akten i Fröken Julie som knäckte min konstitution. Jag gav för mycket. Jag offrade min hälsa för en publik som inte förtjänade mig.

August satt vid det vacklande matsalsbordet, omgiven av korrekturark och pantkvitton. Hans penna dök ner i bläckhornet som en bajonett. Han såg inte upp. Han hörde bara den där rösten, den gnälliga tonen som gnagde på hans nerver likt en råtta på en tross.

-Din hälsa, Siri, tycks korrelera exakt med hushållskassans ebb, mumlade han utan att lyfta blicken. Igår var du frisk nog att förtära en hel rimmad oxbringa, men idag, när tvätten ska sorteras, då återvänder de hysteriska kramperna. Det är en märkvärdig fysiologi du besitter.

Från rummet intill hördes ett dovt, rytmiskt dunsande och elektriska pip. Det var sonen, den tjugoåriga kolossen, som satt i mörkret och lät sina feta fingrar dansa över tangentbordet. Han var frukten av deras misslyckade förbund; en varelse som varken kände solljus eller arbete, utan endast livnärde sig på föräldrarnas förakt och sockerhaltiga drycker.

-Stackars barnet, kved Siri och kastade en blick mot dörren. Han har min konstnärssjäl. Han orkar inte med den här råa, materialistiska världen. Han behöver ro, August. Han behöver det där nya grafikkortet för att inte förtvina i melankoli.

August skrattade, ett torrt och glädjelöst skratt.

-Han behöver en piska och ett jobb eller möjligen en toddy! Men istället skriver jag artiklar om rotslöjd och biskopssäten för att mätta hans buk och betala din "nervmedicin" som doftar misstänkt mycket av finaste punsch.

Han reste sig så häftigt att stolen skrapade mot golvet. Han kände suget i svalget, det brännande behovet av att fly den unkna lukten av instängda misslyckanden. Ikväll skulle de polska vännerna, Stanislaus och Jan, sitta på krogen "Gamen". De ställde inga tråkiga frågor. De var alltid redo för en toddy.

Siri satte sig upp med en oväntad spänst, ögonen blixtrade av det gamla skådespelarhatet. -Vart ska du? Ut och suga i dig det sista av vårt anseende? Din kvinnohatare! Din usling!

-Jag går för att förtjäna rätten att förakta dig, Siri! röt han och slet åt sig rocken. Det är det enda äktenskapet gett mig: ett outtömligt förråd av litterär galla!

II. Vid källaren "Den drunknade gamen"

Krogen var en katedral av tobaksrök och immiga glas. Här härskade en annan ordning än i hemmet; här mättes en mans värde i hans förmåga att stå ut med sanningen, eller åtminstone i hans förmåga att betala för nästa runda. August satt nedsjunken i ett hörn, inklämd mellan Stanislaus och Jan. Stanislaus var stor som en oxe med händer som släggor, och Jan var en senig liten varelse med ögon som ständigt sökte efter en utgång. De var polska hantverkare, män av materia, som fann Augusts ordrika elände djupt fascinerande, likt ett exotiskt djur i en bur.

-Hon äter mig, Stanislaus, muttrade August och tömde det tredje glaset brännvin. Hon är en hydra. Hugger jag av ett huvud – en obetald hyra eller en påhittad leversjukdom – växer två nya ut. Och sonen... den där degklumpen som sitter i mörkret och spelar krig. Han är resultatet av min svaghet. En biologisk räntefot på ett lån jag aldrig borde tagit.

Stanislaus nickade djupt, fastän han knappt förstod hälften.

-Kvinna vara svår, August. Men fläsk vara dyrt. Drick nu.

-Det är inte fläsket som kostar! röt August och slog näven i bordet så att glasen hoppade. Det är själen! Hon har förvandlat mitt hem till en patologisk klinik. Hon spelar döende svanen för att slippa damma en bokhylla, men när hon hör prasslet av en sedel i min ficka, då har hon hörsel som en jaktfalk!

Timmarna flöt samman i en dimma av rök och malört. Augusts röst blev gällare, hans kvinnohat förvandlades till en sorts mörk poesi. Han ritade diagram i spillt öl för att bevisa att äktenskapet var en ekonomisk omöjlighet, en ekvation där resultatet alltid blev minus oavsett variablerna. När klockan slog tolv och krogens sista ljus släcktes, var August inte längre en författare. Han var en säck av förtvivlan och sprit.

-Dags, sa Jan kort och tog tag under Augusts ena armhåla. Stanislaus tog den andra. De lyfte honom som om han vore en fallen fana. Marschen hem genom de kalla gränderna var tyst, bortsett från Augusts osammanhängande mumlande om "parasitära organismer" och "sceniska hallucinationer".

När de nådde porten och de tunga stegen ekade i trapphuset, öppnades dörren till våningen redan innan de hunnit knacka. Där stod Siri. Hon hade tänt alla ljus i hallen för att maximera effekten av sin martyrdom. Hon höll en flaska luktsalt i ena handen och en obetald faktura från bageriet i den andra.

-Se där, viskade hon med en röst som vibrerade av undertryckt triumf. Kulturpersonligheten kommer hem. Bärs hem av utlänningar som ett slaktat svin. Och jag, som offrat min karriär för att vårda hans hem...

Stanislaus och Jan dumpade August på den hårda hallmattan. De tog av sig sina kepsar, bugade stumt mot Siri. Skådespelerskan injagade fortfarande en sorts vidskeplig respekt. De backade ut i natten.

August låg kvar på rygg. Han tittade upp på Siri, som i det skarpa ljuset såg ut som en enorm, hämndlysten gudinna av ister och missunnsamhet.

-Pengarna, August, sa hon kallt och började rannsaka hans fickor med vana fingrar medan han ännu var för borta för att göra motstånd. Konditorn kräver sitt. Och pojken behöver sin nya "processor". Han säger att den gamla dött av överhettning. Precis som mitt hjärta, August. Precis som mitt hjärta. August slöt ögonen. Han kände doften av hennes billiga parfym blandat med lukten av gammal mat från köket. Det var doften av hans livstidsstraff.

III. Giftblandaren vid skrivbordet

Klockan var sex på morgonen. Det gråa ljuset kröp in över skrivbordet som en ovälkommen gäst. Augusts kranium kändes som om det vore fyllt av glödgat bly; varje hjärtslag ekade mot tinningarna som Stanislaus hammare. Han doppade pennan. En fläck föll på det vita arket. Ett omen.

"Kvinnan är en parasitär växt som slingrar sig kring mannens skaparkraft tills den förtvinat..." började han skriva. Men orden kändes matta. Han behövde skarpare ammunition. Han behövde en bild som fångade Siris hela väsen – denna blandning av teatersmink och gallsten.

Då hördes det. Genom den tunna väggen skar ett ljud som fick nackhåren att resa sig. Klick. Klick-klick. Blipp.

Det var sonen. Den tjugoåriga kolossen hade vaknat, eller kanske aldrig somnat. Han satt där inne i sitt artificiella mörker och förbrukade elektricitet som August ännu inte tjänat ihop till. Varje klick på musen var en spik i Augusts kista. Det var ljudet av en generation som inte skapade, utan bara förtärde. -Pappa! ropade en röst, fet och gäll på samma gång. Internet laggar!

August bet sig i läppen så hårt att smaken av blod blandades med eftersmaken av nattens billiga finkel. Han svarade inte. Han försökte återvända till sin text, till sitt stora verk om könsrollernas biologi. Då gnisslade dörren till sovrummet. Siri uppenbarade sig i dörröppningen, en massiv uppenbarelse i solkigt linne. Hon höll en tom kaffekanna som ett anklagande spira.

-August, viskade hon med en röst som var hes av låtsad utmattning. Min hjärtklappning... jag tror det är slutet. Det är luften här inne. Den är så tung av ditt hat att jag knappt kan andas. Och kaffet är slut. Hur kan du sitta där och skriva vackra ord när din hustru tynar bort av brist på stimulans och koffein?

August lade ner pennan. Han såg på fläcken på papperet. Den liknade en spindel. Precis som hon.

-Jag skriver inte vackra ord, Siri, sade han med en röst som var kusligt lugn. Jag skriver din dödsruna. Men du vägrar ju dö. Du bara muterar. Du blir fetare på min ångest och sjukare på min flit.

Siri drog in andan för en ny aria av förebråelser, men August avbröt henne med en trött handrörelse.

-Gå och lägg dig, Siri. Gå och var sjuk. Jag ska skriva en artikel om "Hygienen i de moderna hemmen". Den betalar för ditt kaffe och pojkens fantasivärldar. Det är mitt öde. Att förvandla min avsky till valuta så att du kan fortsätta förakta mig för att jag inte är en bättre försörjare.

Hon fnös, en kort och föraktfull ljudstöt, och vände på klacken. Han hörde henne hasa tillbaka till schäslongen, hörde sängfjädrarnas klagan när hennes tyngd mötte dem.

August satt kvar. Han tittade på den tomma sidan. Han insåg med en isande klarhet att han inte hatade henne för vad hon gjort mot honom, utan för vad han blivit tillsammans med henne: en leverantör av galla, en ordmakare som sålt sin själ för att finansiera ett helvete han själv valt.

Han tog pennan igen och skrev med kraftiga, svarta bokstäver längst upp på sidan:

GIFTAS III: BIOLOGISK KONKURS.

Sedan fortsatte han att skriva, medan sonens jämna klickande i rummet intill lät som en klocka som räknade ner till ingenting. Och så levde de, i en evig rundgång av skuld och hat, tills bläcket eller blodet tog slut. Eller förmodligen båda.