Förvanskningen

När Frank Kafsa en morgon vaknade ur sina ytterst torra dagdrömmar fann han sig försoven och förvanskad till en halt norrbagge. Han låg på rygg och kontemplerade över hur han skulle ta sig upp trots sin hälta. Hans mamma hade länge tyckt att han skulle klippa sig och skaffa jobb så det var ingen option.

Då ringde telefonen och den ringde envist, som om den visste något han inte visste. Frank vred sig åt sidan, vilket mest resulterade i ett prasslande ljud från täcket och ett dovt knak från hans nyförvärvade hälta. Han sträckte sig efter luren men blev lurad och missade med flera centimeter; hans arma arm kändes längre än vanligt men samtidigt oanvändbar, som om den tillhörde någon annan.

Till slut lyckades han välta sig tillräckligt mycket för att få tag på telefonen.

– Ja…? kraxade han, med en röst som lät som en blandning av rostig fiolstråke och näverlur.

I andra änden hördes ett kort, administrativt harkel.

– God morgon, herr Kafsa. Detta är Förvanskningsverket som ringer.

Frank frös till. Han hade hört talas om dem – en myndighet som officiellt inte fanns, men som alla ändå visste fanns. De dök upp när något gått snett i verklighetens maskineri: när människor vaknade som fåglar, när städer bytte plats, när identiteter började läcka mellan dimensioner. Eller, som i hans fall, när någon vaknade som upp som en sol och ner som en pannkaka.

– Vi har registrerat en oauktoriserad metamorfos, fortsatte rösten. Kan ni bekräfta att ni för närvarande är… förvanskad?

Frank sneglade ner på sina ben. De såg ut som två bleka, förvirrade parenteser.

– Ja, sa han. Det verkar så.

– Utmärkt, sa rösten, som om detta var det bästa som kunde hända en fredag övermorgon. En inspektör är redan på väg. Försök att inte resa er. Det kan förvärra förvanskningen.

– Förvärra? ekade Frank med tydlig nosk brytning.

– Ja. Ni riskerar att bli permanent eller värre.

Linjen klickade till och blev tyst.

Frank stirrade upp i taket men missade även nu med flera decimeter. Han hade ingen aning om vad en bullerfjös var, men han var ganska säker på att han inte ville bli en.

Och då hörde han det: ett svagt krafsande vid ytterdörren. Som om någon – eller något – redan var där.

Krafsandet vid dörren övergick i ett rytmiskt dunkande, som om någon knackade med en mycket liten hammarhaj. Frank försökte resa sig, men hans ben hade nu antagit en märklig konsistens — som om de var gjorda av halvsmält stearin. När han försökte böja dem, formade de sig långsamt tillbaka till samma bleka parenteser som tidigare. Båda i tretakt.

Dunkandet upphörde.

Sedan hördes en röst, tunn som en telefonsignal från en annan dimension:

– Herr Kafsa. Ni är redan sen. Förvanskningen väntar inte.

Dörren gled upp av sig själv, trots att Frank var ganska säker på att den hade en gammal, trilskande fjäder som aldrig samarbetade. I dörröppningen stod en figur som såg ut som en blandning av postiljon, fjällräv och kontorsadministratör. Den bar en liten portfölj som pulserade svagt, som om den andades.

– Inspektör Samsa från Förvanskningsverket, sa figuren och bugade sig så djupt att huvudet lossnade. Jag är här för att bedöma graden av er… skevhet.

Frank försökte svara, men hans röst hade nu delat sig i två: en ljus, nervös falsett och en dov, långsam bas. De talade samtidigt, men sa olika saker. Falsetten sa ”Jag mår bra”, medan basen sa ”Jag är inte redo”.

Inspektören nickade som om detta var helt normalt.

– Språklig splittring. Vanligt i tidiga stadier.

Han öppnade portföljen. Inuti fanns inget papper, inga formulär — bara en snurrande spiral av blått ljus som kastade skuggor som inte följde rummets väggar.

– Vi muste genomföra en standardiserad förvanskningskontroll, sa inspektören. Kan ni vänligen tänka på er barndom?

Frank gjorde ett försök. Men minnet som dök upp var inte hans. Det var en bild av en snöklädd fjord där en ensam stol stod mitt på isen och väntade på att någon skulle sätta sig. Stolen vände sig långsamt mot honom, som om den hade något att säga.

Inspektören antecknade i luften med ett finger. Orden hängde kvar som imma förutan ruta.

– Intressant. Ni börjar glida mellan identitetslager.

Han tittade upp. Har ni märkt av några… oönskade metametaforer?

Frank blinkade. Rummet började luta åt vänster, som om verkligheten själv tappat balansen. Tapeten lossnade och flöt iväg som långsamma maneter. Hans säng förvandlades till en liten roddbåt som guppade på ett golv som nu var en sjö av ljusgrå dimma.

– Jag… tror det, sa han, eller snarare: hans två röster sa det i kanon.

Inspektören log nöjt och fes ljudligt.

– Utmärkt. Då är ni redo för nästa fas.

Han knäppte med fingrarna.

Och hela lägenheten vek ihop sig som ett pappersflygplan och flög iväg.

Näst Sista Kapitlet

Lägenheten, nu vikt som ett pappersflygplan, svävade bort över ett landskap som inte borde finnas. Frank föll inte — han gled snarare, som om tyngdlagen hade glömt honom. Tio för de stora och fem för de små. Skynda på. Under honom bredde en enorm, stillastående sjö ut sig, men vattnet var inte vatten. Det var en yta av reflektioner utan original, som om sjön bara kunde spegla sådant som ännu inte hänt.

Inspektör Samsa svävade bredvid honom, orimligt lugn.

– Ni behöver inte vara rädd, sa han. Rädsla är bara en form av fördröjd förståelse. (Och smärta är bara en åsikt)

Frank försökte svara, men hans två röster hade nu blivit treochenhalv. Den sista var viskande, och den sa saker han inte ville höra: ”Du är inte den du tror att du är.”

När han tittade ner såg han att hans händer sakta löstes upp i små, svävande symboler — som om Hans kropp bestod av tecken ur en bok som någon slutat skriva.

– Är… det här normalt? frågade hans falsett, medan basen mumlade något ofattbart underbart ohörbart.

Inspektören öppnade sin portfölj igen. Spiralen av blått ljus hade nu blivit djupare, nästan svart, och drog till sig skuggor som inte borde finnas i dagsljus.

– Normalitet är ett administrativt begrepp, sa han. Det viktiga är att ni accepterar att ni inte längre är en fast form. Ni är en process.

Frank kände hur hans ben — spagetticarbonara — började droppa. Dropparna föll inte neråt, utan uppåt, och försvann in i en himmel som såg ut att vara gjord av gammalt dasspapper.

– Vad händer med mig? frågade han, men nu talade alla rösterna i unison.

Inspektören såg nästan rörd ut och sket knäck i spiral.

– Ni håller på att bli er egen förvanskning. Det är sällsynt. Och farligt. Härligt härligt men farligt farligt.

Sjön av reflektioner började röra sig. Inte som vatten, utan som en tanke som ändrar sig. En våg av speglingar rullade mot dem, och i den såg Frank något som fick hans inre att frysa:

Han såg sig själv.

Men inte som han var nu.

Inte som han varit.

Utan som någon som betraktade honom från en plats utanför berättelsen.

En version av honom som visste att han var en konstruktion.

En figur i någon annans dröm.

Inspektören följde hans blick och nickade långsamt.

– Ja. Det är den svåraste delen.

Han lade en tass, hand eller vad det nu var, på Franks axel. Att förstå att ni inte är huvudpersonen i er egen metamorfos.

Sjön öppnade sig som ett öga.

Och Frank föll — eller steg — rakt in i sin egen spegelbild.